LÄSARFÖLJETONGEN Kapitel 9 – KONTROLLANTEN

KAPITEL 9 – KONTROLLANTEN

I mitt jobb lägger man märke till saker hos folk, detaljer närmast. Mer än i andra jobb, inbillar jag mig. Jag jobbar som kontrollant på ett trafikbolag som ensamt har entreprenaden på all tågtrafik inom vår region. 

Jag bor på en liten ort där tåget knappast skulle stanna längre om det inte var för att spåret går igenom och att det finns en station där tåget alltid stannat förr. Man kan färdas åt båda håll till platser där det finns jobb. Själv har jag haft tur som fått arbete så jag inte behöver flytta. Många av mina jämnåriga bor i tätorterna, en del har fått jobb, andra inte. Det mest besvikna börjar återvända hem till sina gamla föräldrar. Kanske tänker dom vänta ut att de gamla dör så de kan ta över villorna sedan. Vilka trista framtidsutsikter! Jag tänker flytta hemifrån så fort jag tjänat ihop till en årshyra. Skulle aldrig bara sticka iväg till en otrygg framtid så där på vinst och förlust, sådan är jag. Jag tänker inte återvända hit med svansen mellan benen till andras åtlöje!

Det är inte många som stiger av eller på vid “min” station. Jag känner till vilka det är. Det är mest dom som pendlar till jobbet, en timme åt ena hållet, en och en halv åt det andra. Det går alltså fortfarande att pendla till platser där det finns jobb men då får man åka tidigt på morgonen, 06.10. Ska man åt andra hållet är det med samma tåg och som då avgår 08.20. Det är mest äldre kvinnor som skall shoppa som åker vid den tiden och någon som jobbar på högskolan, tror jag. 

Man kan lösa biljett ombord men pendlarna har sina pendelkort. Vi säljer knappt några lösbiljetter över disk längre. Man kan köpa i automat och på nätet. De flesta tycks föredra det. Vill man köpa manuellt får man komma när kontoret är bemannat. Det är mellan 06.15 och 08.00. Då sitter jag där, mest för att vi skall ha den servicen till framförallt äldre kunder. Det är uträknat så att tåget inte behöver ha någon kontrollant på morgonen då ändå alla åker på korten. Sedan kliver jag ombord igen när tåget passerar stationen på väg åt andra hållet.

En och annan kund kan jag ha fast det vissa dagar är helt dött. Pensionärer reser mest på sommaren, på vintern hinner jag läsa, för det mesta deckare. 

Sommarsäsongen är i det närmaste över nu och de flesta jobbpendlarna är tillbaka. Märkvärdigt hur snabbt dom förlorar sina fräscha semesteruppsyner och förvandlas till gråa robotkroppar. Det sker under den första arbetsveckan redan. När de kommer hem med eftermiddagståget sover dom uttröttade i fåtöljerna. Jag brukar inte besvära dem med att få se biljetterna, jag känner ju igen dom.

Jag hade fått tag i en bra deckare av en lokal författare, han skriver intressant tycker jag, om vår lilla ort och brott som skulle kunna ske här i vår lilla avkrok. Det blir nästan trovärdigt, men bara nästan för mig som bott på samma plats hela mitt liv och vet att det aldrig händer något spännande här.  

Just när jag är inne i ett spännande avsnitt, det beskriver hur ett medium på orten, det finns inga i verkligheten vad jag vet, avslöjar en man som en potentiell mördare. Hon är synsk och har just sett att han inte är den han verkar vara utan en lustmördare eller nekrofil. Då ringer någon, mördaren troligtvis,  och säger att han står utanför hennes dörr. Kvinnan, mediet alltså,  är klädd i nattlinne och förstår att den stora ondskan nu kommit för att drabba henne. 

Plötsligt knackar det hårt på glasrutan till kassan där jag sitter. Jag hoppar till och hjärtat sätter sig i halsgropen när jag tittar upp. Ett ögonblick ser jag in i ett par iskalla smala ögon. Ögonvitorna är gula i stället för vita, hinner jag lägga märke till innan mannen tittar bort. 

Så uppslukad hade jag varit av min deckare att jag inte lagt märke till att den här kunden stått och stirrat på mig, vem vet hur länge. Han ville lösa biljett, eller snarare ett antal biletter,  10 stycken närmare bestämt, till 06.10 tåget om precis en vecka. Det var en ovanlig förfrågan. Det gick naturligtvis utmärkt att köpa biljetter så långt i förväg fast det inte fanns några ekonomiska skäl till att någon skulle göra så, biljettpriset var fast på de här korta sträckorna. Men kanske skulle personen inte ha möjlighet att lösa sina biljetter närmare avresedatum, vad vet jag. Han fick sina biljetter i ett kuvert. Han betalade kontant. Ovanligt, det är inte heller många som gör så numera. 

När jag cyklade hem efter att ha avslutat mitt pass samma dag kom jag att tänka på den där kunden. Han var klädd i alldeles för varma kläder för årstiden, det var ju ännu inte höst även om semestrarna tagit slut. Han bar en stor rock och hatt. Jag hade faktiskt blivit rädd när han dykt upp plötsligt och väckt mig ur mitt läsande. 

Sedan var det andra saker som var konstiga också. Pengarna han betalade med var alldeles oanvända, det lade jag också märke till. Jag fick lysa varenda en sedel, det var lika stora sedlar, eller små för det var låg valör, så det tog en stund. Hans kvitto hakade också upp sig och hade det funnits fler kunder på plats hade det kunnat bli jobbigt. 

Det kändes pressande trots att det bara var kunden och jag i hela det stora stationshuset. Så här tidigt på morgonen var det ödsligt där. Senare på morgonen kunde det komma någon som skulle köpa en tidning. Det finns en pressbyrå, men den öppnar först kl 07.00. 

Mannen sa ingenting medan jag svettades med kvittoutskriften. Till sist, när jag inte fick ut kvittot ur kassaapparaten fick jag skriva ut ett för hand.

Vem skall jag ställa ut kvittot på, fick jag fråga. 

Mannen svarade inte på en lång stund. Jag fick ställa om frågan. Han öppnade munnen för att säga något, sedan tog han sina biljetter och lämnade mig utan ett ord. Han tittade aldrig upp. Det var nog det som var det konstigaste med alltihop. Jag hade aldrig sett honom förr, han kan inte ha varit från orten. 

Medan jag cyklade hem bland alla cyklande tågpendlare hajade jag till då jag kom till en av stadens livsmedelsbutiker. De stänger kl. 18.00 och några  strökunder syntes på väg ut genom entrédörrarna. Jag vinkade till någon jag kände och i samma stund skymtade jag inne i affären en gestalt som jag sett tidigare på morgonen. Mannen som stuckit utan att få sitt kvitto. Han bara försvann utan ett ord. Det var samme man. Vilket sammanträffande. Han kanske inte är så mystisk ändå, tänkte jag.  Om han befinner sig i vår affär efter stängningsdags.

Den natten drömde jag en mardröm om ett odjur med gula ögon som brutalt knäcker ryggen på ett litet djur, en liten mops, eller liknande. I alla fall var det någon sorts liten hund. Sedan ser jag i drömmen hur samma gula ögon tittar upp och letar efter något. Det kommer rök ur en mun som verkar höra till de gula smala ögonen. Det är mörkt men ögonen ser i natten. 

Jag vaknar kallsvettig mitt i drömmen. Solen har redan stigit högt på himlen. Det är min lediga dag. Jag behöver inte cykla iväg till järnvägsstationen som jag brukar redan kl 05.30. Skönt!

Idag skall jag först läsa vår lokala tidning, i den finns det alltid någon liten löjlig händelse att skratta åt. Så är det åtminstone för det mesta. Men i dag står det om ett inbrott på konsulatet. Det har tydligen inträffat för flera dagar sedan, samma dag som de där ballongerna hängt på konsulatets staket. I skydd av den lustiga händelsen har någon, vad det verkar, passat på att göra ett inbrott. Konsulinnan har själv gjort anmälan. Det är ett privat föremål som försvunnit. I tidningen står det inte vad. Polisen uppmanar allmänheten att komma in med tips. Alla iakttagelser runt platsen för brottet är av intresse. Tipsarna garanteras anonymitetsskydd. Det verkar vara något viktigt som stulits, tänker jag. Äntligen händer det nåt i den här stan, jublar det inom mig och upplivad klär jag mig hastigt.

Efter min långa frukost tar jag en cykeltur via konsulatet. Det ser lika trist ut som vanligt, konstaterar jag besviket. Bara en gubbe som står och tittar ner på  något som ligger på marken. Han tar upp föremålet, en sten kanske. Sedan stoppar han föremålet i en påse, en sådan där liten svart plastpåse som hundägare brukar ha med sig. Nå, det finns konstiga typer i den här byn, som hundbajsplockande gubbar utan hund skrattar jag medan jag cyklar vidare. 

Jag far ut mot stadens begravningskapell. Där skall jag vattna blommorna på min mammas grav. Mamma dog när jag var fem år. Jag har tagit mig dit på egen hand sedan jag var nästan lika gammal och alltid ensam sedan pappa blivit dement.

Begravningskapellet ligger en bit ifrån graven. Den har jag prytt med pelargoner nu till sommaren, de börjar se lite bleka ut efter sommarens regnande. Jag får ta upp dem snart och byta till ljung. Mamma älskade pelargoner. Pappa såg till så inte mammas pelargoner dog sedan hon gått bort. När pappa sedan för några är sedan blev sjuk tog jag hand om skötseln. De får alltid övervintra i kylrummet här på begravningsplatsen. Då slipper jag ta hem dem över vintern. 

Jag bestämmer mig för att prata med personalen på krematoriet vid begravningskapellet. De har också hand om skötseln av begravningsplatsen. Skall fråga om det passar att jag lämnar in mammas pelargoner nästa vecka. Jag brukar klippa ner dem först och sedan sätta dem i krukor. Det är en trevlig personal här på krematoriet. Obehagligt ställe kan man ju tycka men de här två killarna är så glada och vänliga så man lätt glömmer var man befinner sig.

Idag är det inte som det brukar där annars stillhet och frid bor. Polisbilar har kört upp framför lastkajen och hela byggnaden är avspärrad. Jag ser inte till någon i personalen. Förbryllad får jag cykla hem utan att få någon förklaring till vad som hänt. Eller vad som håller på att hända på vår lilla ort. De två sista dagarna har verkligen brutit det invanda mönstret. Någonting stör vår lilla lugna idyll. Vad är det som händer, undrar jag. Vad kommer att hända härnäst? 

Borde jag sluta läsa deckare? I kväll får jag ta och ringa Eivor och höra om Tua har kommit hem. Hon hade ju insjuknat och varit tvungen att avbryta sin drömresa. Jag köper med mig lite tröstgodis till henne. Om hon vill träffa mig förstås?  Hon sa ju aldrig hej innan hon for. Med den där främmande mannen som jag inte skulle få träffa. Han var hennes hemliga älskare, skojade hon. Det trodde jag i alla fall hon gjorde. (JU)