Cafégästen

-Ursäkta, sitter det någon här?
-Nej, inte vad jag kan begripa.
-Ja, det borde jag förstått. Dum fråga.  Jag undrar bara om platsen är upptagen?
-Nej, det är den inte! 
-Så då är det ingen annans plats då?
-Nej, det är ingen annans plats!!
-Då är den ledig, skulle man kunna säga?
-Säg vad ni vill! Ja, den är ledig!
-Så ni menar att ni inte har något emot att jag tar platsen då?
-Det har jag ingen åsikt om! Ni får göra som ni vill!
-Jag tänkte bara att ni kanske inte önskar bli störd?
-Blanda inte in mig i det här!
-Hur sa´?
-Jag vill inte ha med er platsfråga att göra!
–Nu förstår jag inte riktigt?
-Ni måste väl i jösse namn själv kunna avgöra om platsen är ledig eller inte! Ni är väl inte blind!!
-Det heter synskadad. Ja det är jag. Synskadad.
-Jasså förlåt, det såg jag inte.
-Såg ni inte det? Jag har ju min ledarhund med mig.
-Jag trodde att det var er man.
-Jag är inte gift.
-Så trevligt. Jag menar att det är tur för er att er man inte har så dålig andedräkt.
-Jag sa ju att jag inte är gift!
-Ja, jag hör vad ni säger. Jag menar bara att det var tur att ni inte är det.
-Är vad?
-Gift förstås. Med hunden.
-Är ni galen! Eller driver ni med mig?
-Om hunden i stället hade varit er man hade det varit otur för er. P.g.a. andedräkten alltså.
–Vad har andedräkten med det här att göra?
-Ni frågade om platsen var ledig och jag svarade som det är. 
-Ni betedde er oförskämt!
-Jag undrar vem som är oförskämd nu?
-Hur kan ni anklaga mig för det?
-Jag önskar bara sitta här och läsa min bok.
-Hur ska jag kunna veta att ni läser en bok?
-Nej. det kan ni ha rätt i. Er man kunde ha talat om det för er.
-Men jag har ju ingen man har jag ju sagt!
-Nej och hundar kan ju inte tala som bekant.
–Vad läser ni kan jag ju fråga när jag ändå avbrutit er läsning?
–Jag läser en ljudbok. Den handlar om kommunikation.
-Så intressant. Jag beklagar att jag störde er i lyssnandet då.
-Ingen orsak. Jag höll ändå på att somna. Jag visste inte att kommunikation kan vara ett så tråkigt ämne.
-Det var tråkigt att ni inte gillar boken. Vem är författaren?
-Det är en kvinna, jag vill minnas att hon heter Forsythia Klingsland eller något ditåt.
-Vad sa ni boken hette?
-Bokens titel är om jag minns rätt “Att se vad man vill se utan att kunna se”. Författaren är själv blind. 
-Boken heter “Att se det man inte vill se utan att kunna se”. Det är min bok.
-Jasså, där ser man! Då ber jag så mycket om ursäkt då.
-Ingen orsak. Förlåt min nyfikenhet men hur kommer det sig att ni läser, jag menar lyssnar på, just min
bok?
-Jag råkar vara blind från födseln. Ljudböcker är en välsignelse för mig. Nackdelen är att man inte kan skumma dem!
-Jag ber så mycket om ursäkt. Jag visste inte…
-Ingen orsak för all del. Hur skulle ni kunna se det. Tror ni förresten att er hund skulle kunna lägga sig under bordet?
-Ja naturligtvis. Menar ni att platsen är min då?
-Ja varsågod och slå er ner. Ska jag vinka på servitrisen?
-Ja tack. Förlåt att jag frågar, men är ni gift?
-Ingen orsak. Svar: nej.
-Så trevligt. Vad ska jag beställa tycker ni?
-Det är helt upp till er. Jag ska just gå.
-Nej men så tråkigt. Vi som just hade börjat lära känna varandra.
-Jag är ledsen men plikten kallar.
–Å, jag förstår. Ni är en upptagen man.
-Vi har alla våra plikter. Nu skall jag gå vidare i texten som man säger.
-Skulle jag inte kunna få ert nummer så vi kan träffas en annan gång då?
-Mitt nummer är hemligt men ni kan hitta mig på min arbetsplats.
–Jasså, jaha. Var arbetar ni då?
-I kyrkan här intill, St. Vincent´s Church.
-På så sätt? Vad gör ni där?
-Jag är biktfar, präst alltså.
-Så synd.
-Hur så?
-Jag går aldrig i kyrkan.
-Men ni går på café?
–Ja, jag älskar att träffa intressanta människor på caféer. Jag är som ni förstått författare.
-Jag förstår precis. Det gör jag också, i mitt yrke. Jag får höra en hel del.
-Det kan jag gott tänka mig. En hel del avslöjande detaljer kan jag begripa!
-Det är liksom poängen. Men nu är det verkligen hög tid att jag kryper in i mitt bås igen!
-Ja, tack då för pratstunden. Hoppas vi träffas igen.
-När som helst om ni har något att bekänna, om ni ursäktar lustigheten.
–Jag ska fundera på saken. Alltid kan man väl klämma fram en och annan liten bekännelse…
-Välkommen i så fall.
-Tack, fader.