Laxfiske i mars

Mars är ingen bra månad för havsöringsfiske. Vandringslaxen har inte gått till än men har man tur kan enstaka fiskar tas på nät. Det var därför han provlagt årets första laxnät långt ut där isen ännu låg och guppade som flak på öppet vatten. Han styrde båten i västlig riktning ut från kusten, cirka tio sjömil ut stannade han för att kolla djupet lite extra. Ekolodet visade att djupen nedanför 25-meters nivån här ute nu snabbt skulle komma. Han sökte bottnar där djupet varierade lite, det gillar laxen.
När han slagit av pentan var havet alldeles tyst kring honom. Vinden var nästan obefintlig vilket var ovanligt så här års. Det var säkert just därför han kunde se den rätt stora oljefläck som glänste en bit ifrån hans slitna kustfiskare. Han startade åter motorn och tuffade sakta närmare. Fläcken var mest som en bensinfläck men stor som en fotbollsplan. Inga oljeklumpar vad han kunde se. Den var med andra ord färsk. Han tog fram kikaren men insåg att den som släppt ut sin spilldiesel här naturligtvis inte längre fanns inom synhåll för hans spanande öga. Det är de där förbannade ryska och polska lastbåtarna som fortsätter med sina gamla ovanor tänker han bittert.

I samma stund som han förbannar den forna öststatssjöfartens miljövidriga hantering, han har levt med den ett helt fiskarliv, får han syn på något som guppar i den oljiga ytan. Han får väl styra in i eländet, muttrar han missbelåtet, lyckas med lite möda kroka tag i det han fått syn på med båtshaken. Det är en sko, en damsko med ovanligt höga klackar. Lacksvart. Ombord kan han tydligt se att den är av en storlek som inte är så vanlig, storlek 42.
Han lägger ett par nät till här ute men undviker att lägga dem för nära oljeutsläppet, eller dieseln som det verkar vara. Han noterar positionen som han tar fram på sin gps. Den duger bra i stället för den gammaldags satellitlösa navigeringskonst han fått lära sig och behärskat så länge han fiskat. Men han hade börjat bli lite lat på gamla dagar.

Tillbaks vid bryggan får han bråttom att ringa kustbevakningen och rapportera utsläppet. Mobilnätet har ingen täckning där ute på öppet vatten. Det kommer att bli hårdare vind redan i natt har han hört på rapporten.  Han anar att det knappast finns resurser till att redan samma dag skicka upp ett plan för fotografering, det har han erfarenhet av sedan tidigare. Hans samtal tas emot och han lämnar gps-koordinaterna för platsen till kvinnan som svarar på kustbevakningens jourtelefon. Det ska se vad de kan göra, säger hon en aning för uppgivet.
Skon som han hittat har han ännu inte satt i samband med oljefläcken. Det är först nästa morgon vid morgonkaffet klockan sju när han slår upp tidningen och läser om flygolyckan som han anar att han kanske lokaliserat nedslagsplatsen för det försvunna passagerarplanet. Han lyfter då genast luren på sin gamla telefon och petar in siffrorna som bildar numret till ortens polis. Han ber att få prata med kommisarie Styrström.

Tussilago

Det känns som om han fått ett rejält kok stryk. Han ligger still och känner hur kylan från den våta fuktiga marken tränger in i hans frusna kropp. Den första tanken han tänker är hur stora skador han fått. Han vågar inte röra sig av rädsla för att överraskas av smärta om han eventuellt skulle ha brutit något eller fått en ryggskada. När han försiktigt öppnar ögonen ser han mycket otydligt den plats han befinner sig på. Närmast, så nära att han skulle kunna ta på det, ser han en trasig plastpåse med gamla skor i det höga fjolårsgräset, lite längre bort några små gula blommor. Han hör inga ljud, allt verkar vara tyst kring honom. Det är dagsljust men ändå dunkelt på något sätt. Han ligger i en obekväm ställning, det vänstra benet ligger i en konstig vinkel under kroppen. Hans andning är svag och han vågar inte andas in djupt. Hur länge har han legat så här, undrar han. Han fryser rejält nu.

En cykel står parkerad vid vägkanten och i diket sitter en liten flicka och plockar årets första tussilago. När hon reser sig för att lägga blommorna i sin cykelkorg får hon syn på den unge mannen som ligger en bit bort. Hon blir rädd och springer till sin cykel. Med skrämda tramptag försvinner hon bakom närmaste vägkrök.

En stund senare stannar en personbil vid den plats där mannen ännu ligger. Han har inte rört på sig men kan nu höra en röst ropa på hjälp. Det är en kvinna som ropar till någon som sitter i bilen. En man kommer springande och knäfaller vid den skadade mannen. Han rådgör kort med kvinnan som får fram sin mobil och ringer. Mannen försöker tala med den skadade. Han ser att den unge mannen tittar med grumlig blick på honom och anar att en allvarlig trafikolycka har inträffat. En bit från platsen där trafikoffret ligger ser han en nästan ny sportcykel hänga i ett träd.

Ambulanspersonalen tar vant hand om den skadade och med blåljus och sirener kör den den korta biten till sjukhuset. En liten flicka trycker sitt ansikte mot bilfönsret och följer ambulansen med blicken så länge den syns.

Kvar på platsen finns nu endast en cykel som hänger i ett träd och några tillplattade tussilagor intill en påse med skor. I nästa stund anländer en polisbil till platsen. Två poliser talar en stund med kvinnan och mannen i bilen som just startat sin bil, tar sedan några kort innan de plockar ner cykeln från trädet. Med cykeln bak på cykelstället lämnar även polisbilen utan brådska platsen åt sitt öde.

 

Chauffören

Tvätteriets lastbil passerar rondellen och svänger ut på landsvägen som leder västerut. Chauffören har försovit sig denna ruggiga vårmorgon och måste tända morgonens första cigarett i bilen. När han sträcker sig efter tändaren upptäcker han att den hamnat på golvet vid växelspaken. Han böjer sig djupt och ser därför inte cyklisten som med nedböjt huvud trampar fram i snögloppet. Höger framhjul styr ut i det grova rödgruset som kantar landsvägen. Chauffören lyckas i sista stund räta upp bilen på asfalten igen och fortsätta sin färd mot flygplatsen. Hans last består av kemtvättade uniformer.

Cyklisten som inte hört bilen närma sig i hög fart hamnar långt ut i diket där han blir liggande till synes livlös. Cykeln landar långt ute i den kala lövskogen som kantar vägen. I diket sticker vårens första gula tussilago fram. Den här kalla morgonen har de inte slagit ut sina små kronor.

Flygplatsens personal har samlats till ett debriefing-möte med anledning av den tragiska flygolycka som skett under gårdagen. En av kontrollanterna saknas vid mötet. Han brukar cykla till jobbet och alltid infinna sig punktligt. Flygplatschefen, Tanja Svärd, undrar om han har sjukanmält sig men får ett nekande svar från kanslisten.

Tvätteriets chaufför rullar in ställningen med nytvättade uniformer. Han får en kvittens av Tanja Svärd som bara nickar som tack medan hon fokuserar på det hon förberett sig på att säga till sin personal. En tryckt stämning vilar över den lilla gruppen, den inbegriper alla på stationen, allt ifrån flygledning till kökets diskare. Chauffören lämnar dem utan att den här gången växla några skämtsamma ord. Han tar med sig den tvättpåse som någon ställt innanför dörren. Proceduren följer helt de månatliga rutinerna.

Den unge mannen ligger kvar i diket ännu när tvättbilen kör tillbaka från flygplatsen. Chauffören har tänt den cigarett som han tidigare inte rökt. När han drar sitt första njutningsfulla bloss för dagen ser han något som glimmar till i skogen i bilens vänstra backspegel. Någon har slängt sin nya fina sportcykel ut i skogen. Den hänger på ett underligt sätt från ett av de små buskiga träd som växer där. Den är säkert stulen, tänker han medan han drar sitt andra halsbloss. Snön har slutat falla och hans arbetsdag har börjat med en rivstart. Nu ska det smaka med en het kopp svart kaffe på kontoret innan han kör ut nästa leverans.

Tanja Svärd avslutar mötet och känner sig nöjd med hur hon hanterat den här akuta situationen. Hennes personal är inte av den hysteriska sorten, alla har tagit nyheten om olyckan med fattning. Inte ens städerskan verkar vara särskilt upprörd trots att hon är nyanställd utan erfarenhet av flygplatsarbete. I sanningens namn har ju inte någon av dem heller varit med om någon katastrofhändelse, den senaste olyckan skedde för femtio år sedan. Då var ingen av dem född ännu. Självklart skulle alla hållas underrättade om sakens förlopp och massmedia skulle hon personligen ta hand om. Ingen behövde uttala sig för pressen, det är i själva verket önskvärt att de undviker alla kontakt. Det blir så lätt missförstånd och spekulationer och felaktiga rykten kan komma i svang. Passagerarlistan kommer inte att offentliggöras innan polisen har kommit igång med sin utredning. Nationell polis jobbar tillsammans med Flygsäkerhetsverket med själva olyckan. Den lokala polisen har till uppgift att kontakta de anhöriga till de passagerare som nu är försvunna.

Om försvinnandet vet man för närvarande följande: Det flygplan som något försenat igår avgått med de ombordvarande femton passagerarna och två besättningsmän, varav en är kvinna, har cirka en halvtimme efter avgång snabbt förlorat höjd och störtat i havet. Platsen är ännu inte fastställd, möjligen har planet inte hållit den kurs som följer de vanliga rutinerna. Flygledningen har inte lämnat några ledtrådar till varför detta kunnat ske.

Den lokala tidningen har avdelat en reporter, familjesidans Bitte Schönfeldt, att på heltid försöka få fram fakta i det som nu mer och mer ser ut att utveckla sig till en av ortens största tragedier i modern tid.

Flygplatsen

Scen 1: Det lokala flygets avgång till närmaste huvudstad meddelas i högtalaren. Det är det sista utropet just som en taxi i hög hastighet kör upp framför den lilla stationsbyggnaden och ut kliver en yngre kvinna i stort hår och markerat kajalmålade ögon. Chauffören hjälper henne in med de två stora väskorna och hon är snabbt framme vid incheckningen. Det verkar som om hon inte hittar sitt pass i handväskan. Hon hejdar snabbt chauffören när han lägger upp väskorna på transportbandet. Kvinnan böjer sig över den ena väskan. Locket flyger upp och hon rotar bland allehanda plagg ämnade för ett mycket varmare klimat än det hon nu tänker sig att lämna.

Det är tidig vår och propellerplanet varvar redan upp på den helt nyligen snöfria startplattan. Våren har plötsligt kommit till den lilla ön! Passet kommer fram och väskorna försvinner raskt in i bagagekontrollen och vidare mot transportvagnen som redan tidigare hunnit lämna sitt blygsamma innehåll ombord på det väntande flyget. Det är inte många resenärer den här förmiddagen och de flesta är på affärsresa över dagen.

Kvinnan går mot säkerhetskontrollen och ler mot den unge mannen som väntar på att hon som sista passagerare ska gå igenom kontrollen. När hon passerar bågen piper detektorn. Den unge mannen ber kvinnan lägga ifrån sig smycken, klocka och pengar i en plastskål och sedan göra om proceduren. Det piper igen. Kvinnan ser anklagande på mannen och undrar irriterat vad det nu kan vara för fel. Tålmodigt ber han henne ta av sig sina högklackade skor och passera en tredje gång. Planet har redan börjat taxa ut på startbanan. Den här gången piper det inte.

Kvinnan rusar mot utgången där hon möts av en andfådd flygvärdinna. Avgångstiden har redan överskridits men planet får trots det tillåtelse att lyfta. Trafiken är högst måttlig på denna lilla flygstation. Nästa plan landar först om en timme på den enda banan. I hastigheten har kvinnan sprungit ifrån sina smycken och pengar. Säkerhetsmannen upptäcker misstaget och rusar efter de två kvinnorna. I hastigheten tappar han vad han har i händerna och måste stanna för att plocka upp kvinnans tillhörigheter. Trots missödet hinner han ändå med snabba kliv fram till flygkabinens dörr och räcker över skålen med sitt innehåll. Han försöker få syn på kvinnan uppe i något av kabinfönstren men ser bara ansikten av män som förvånade följt hans språngmarsch ut ur stationsbyggnaden. Förseningen har börjat oroa dem, de väntande affärssammanträdena i huvudstaden följer ett snävt fastlagt schema.

Kvinnan har slutligen kommit till sin plats invid ett fönster, en kraftig man har med möda rest sig för att lämna henne fri passage. När hon lättad sjunker ner i sin stol ser hon den unge mannen från säkerhetskontrollen vinka glatt nerifrån marken. Hon ler tillbaka. I det samma får hon skålen med sina tillhörigheter av flygvärdinnan. Hon vill tacka den unge mannen som hon förstår räddat hennes semester genom att springa ikapp dem. När hon tittar upp från skålen har den unge kontrollanten redan börjat gå tillbaka mot stationshuset. När hon kollar sina tillhörigheter märker hon att kedjan med den öppningsbara medaljongen är borta. I den förvarar hon uppgifter om sin verkliga identitet. Den avviker från den hon har i sitt pass.

Flygplansmotorerna vrålar nu på maximal volym. Ingen hör hennes förtvivlade skrik då hon inser att någon nu skulle kunna avslöja hennes identitet. Men vem kommer att hitta medaljongen? Någon städerska? Eller kanske…?

När den unge mannen leende åter kliver in på sin arbetsplats känner han hur någonting knastrar under skorna. När han tittar efter inser han att han just klivit på ett smycke, en medaljong. Han tar upp det trasiga höljet och kedjan. Kvar på golvet ligger en hopvikt liten lapp. Utan att närmare reflektera över sitt fynd stoppar han allt i sin uniformsficka. När han fem timmar senare avslutar sin arbetsdag hänger han in uniformen i metallskåpet som vanligt och låser. Han cyklar nöjd hemåt den här första vårdagen och visslar glatt när han svänger ut på landsvägen med sin sportcykel.

Då minns han förtjust den unga kvinnans lättade ansikte i kabinfönstret när hon betraktar honom strax under henne på marken. Lättad för att hon sitter på planet och inte befinner sig där han står, reflekterar han när han trampar fram i solen. Kanske hade hon fått tillbaka sina tillhörigheter av värdinnan redan och därför såg så tacksam och lycklig ut? Han måste skratta högt när han tänker på hennes tidigare irritation vid säkerhetskontrollen. Hennes rufsiga hår och rosiga kinder, en illa dold bångstyrighet innanför den välklädda och propra klädseln. Det måste ha varit en förskräcklig morgon för henne, så stressad som hon förefallit vara. Då slår det honom att smycket han klivit på och krossat under sin fot måste tillhöra henne. Han får det första han gör imorgon lägga smycket i ett kuvert med hennes adress. Det tillhör inte rutinerna men han känner att han vill göra detta för henne och samtidigt beklaga sin egen klumpighet. Han hade ju i villervallan tappat hennes ägodelar som farit ut över flygstationens golv. Eller skulle han skriva till henne och be att få överlämna smycket personligen? Tillsammans med en liten present som tröst? Den unge mannen kände sig upplivad vid tanken. Hon såg riktigt läcker ut, kanske något för hårt sminkad bara. Hennes adress måste finnas bland personuppgifterna som flygbolaget alltid kräver av alla avresande. Det gäller bara att smidigt kringgå passagerarintegriteten och luska rätt på hennes adress.

Men morgondagen blir inte alls som han hade tänkt sig. Han läser om olyckan på nätet. Morgonflyget från hans flygplats har inte kommit fram till sin destination. Planet har tvingats nödlanda. Det finns ännu inga uppgifter om överlevande eller skadade. Hans tankar går genast till den unga kvinnan. Hon som tydligen skulle på en sydlig semester. Den resan ska inte bli av. På väg till jobbet har det börjat snöa. Våren är åter långt borta. Så också hans tankar. Under dagen kommer nya uppgifter om olyckans omfattning. Ännu vet han bara att han plötsligt förlorat något viktigt i sitt liv. Innan han egentligen börjat fatta vad. Han cyklar med nerböjt huvud längs den blöta landsvägen utan att höra svanarnas trumpetande ovanifrån.

Medan riset kokar

Tiden medger inte en längre text än vad jag hinner medan riset kokar. Att skriva är något jag inte längre kan vara utan även om tid därtill egentligen inte finns. Om jag skriver utan en tanke vet jag alls inte var det ska sluta. Riset kanske bränner fast, korvarna blir svarta och smakar bränt. Ändå vågar jag ta risken att skriva några rader medan jag lagar mat. Det kallas för multitasking och betyder att man klarar av att göra flera saker samtidigt. Men maten sköter sig själv till en viss gräns och då får jag en liten frist att tänka dagens nya tanke.

Den kräver ett helt nytt stycke, så skild från inledningen bör den vara. Den hukar sig ännu för det stora språnget, den är knappt synlig i sin hopkrupna ställning. Dock känner jag den anspänning den framkallar, det känns i rummet. En trappa ner hör jag Phillip Jarouskis lena stämma i någon kantat, säkert världslig. Det andliga vill inte göra sig gällande det minsta idag, måndagen före påsk. Det är bara fyra dagar kvar till att musiken tystnar, den långa vandringen börjar, solen skall förmörkas osv, osv.

Där har vi den! Tanken. Långfredagens Stabat Mater. Det är inte släpandet på korset vi vill se framför oss. Det är haren som skuttar i backen, kycklingarna som pigga vilar i det gröna gräset och häxorna som rödprickiga i ansiktet drar iväg över himlen. Vi följer inte med upp längs den långa uppförsbacken, vi förblir sittande, smålullande och gullande i det späda påskgräset. Ingen vill höra ett pip om lidandet, pipet från små gula fågelnäbbar är det enda pip vi önskar!

Vem kan väl klandra oss? Vi här uppe i norr har så lite gemensamt med dem som lever närmare galgbacken. Vem av oss upplever hur rosentaggar sargar pannan, hur fötterna nöts blodiga mot vägens vassa stenar, hur korsets tyngd nästan får oss att kollapsa av utmattning, hur föraktet och hånet spottas över oss, hur övergivna vi känner oss i denna stund. Eller är vi där? Ändå. I vår egen Golgatavandring?

Vi kan nog känna igen oss, tror jag. Men kan eller vill vi känna empati? Det är väl det vi borde. Varje påsk. För att vi själva vet att lidandet finns överallt. Att vägen ibland känns just så tung som den gör denna fredag en gång per år. För oss alla. Om vi bara kan se lidandet för allt gullegull.

För det kan vi väl?

Force majeure

Det är så lätt att skylla på att man fått förhinder. Att bilen inte startat, att någon blivit sjuk eller att man blivit tvungen att prioritera något annat. Man säger ju inte att planerna blivit ändrade för att badkaret runnit över när man i all hast hade tänkt ta ett varmbad bara för att lugna nerverna en smula. Innan det här ofrånkomliga som alla förväntade sig att man skulle delta i.  Möta den man bävade att träffa igen. För i det här fallet dög inga vanliga ursäkter. Det var bara en katastrof som dög som förklaring. -Jag kunde inte komma till din begravning för det blev fel på bilen just som jag skulle iväg. Jag var redan klädd i svart och hade köpt vita rosor och försett mig med näsdukar. Eller -att den minsta plötsligt hade börjat hosta på ett skrämmande sätt fastän hon redan borde ha hämtat sig från en lång sjukdom. Eller -att det faktiskt var någon annan som dött och att begravningarna hade sammanfallit. Vem vill tro på det? Hur ska man förklara att man inte vill gå på just den begravningen? För att man inte skulle klara det, tror man. Man skulle känna att det var ett stort hyckleri och att man bara var där för sakens skull. När man inte träffats i livet, varför skulle man då plötsligt dyka upp till mänskans begravning?!

Det skulle vara för att det är så man gör, i så fall. Om man inte vill få hela släktens onda tungor att spotta fram de hårdaste domar över en. Bara jämförbara med de grymmaste elakheter man fått höra medan mänskan ännu var i livet. Må vara att det skedde för länge sedan. Men de har lämnat kvar variga köttsår i barnahjärtat. Ett helt liv av bitter smärta. Och så går mänskan och dör innan man hunnit ta det där lugnande badet. För att man måste för att stå ut med att möta gamlingen för att hon vill tala om sitt testamente!

Hon skulle lämna mig arvslös. Det hade hon svurit vid Gud att minsann göra. Bara för att jag lämnat henne. Flyttat så fort jag kunde. Det var min lösning. De andra skonade hon. Det var mig hon bestämt sig för att plåga. Antagligen för att jag var mest lik henne. Att jag minsann skulle klara av samma behandling som hon fått utstå från sin mor. Kärlekslösheten. Kraven och villkoren. För ingenting. För att man inte stod ut med att höra detta avskyvärda gnällandet på allt och alla. Och nu måste man bara stå där och ta emot detta ingenting. Igen. För ingenting hade hon sagt, absolut ingenting skulle man få.

Nu står man där och låtsas sörja fastän man önskar att mänskan kunde dött för länge sedan. Blommorna är inte hennes älsklingsfärg. Det vet hon trots att hon ligger där i sin kista. Hon ser säkert allt därifrån också. Man får väl låtsas att man säger något personligt och djupt känt när man lägger dem vid hennes huvudände. I själva verket kan man väsa mellan tänderna att det var på tiden att hon lämnade en ifred, att hon kan brinna i helvetet, att graven ska blottas och hennes skelett slitas i stycken av rabiessmittade hundar. Men det gör man inte. För så gör man ju inte.

Man står där och känner att det faktiskt stiger en obeskrivlig gråt i halsen och att man snabbt får skynda sig tillbaka till sin bänk för att inte totalt tappa fattningen. För hatet får inte längre plats, det måste ge plats för en större känsla. Känslan av befrielse. Man vill bara skratta utan anledning, bröstet vill brista av den sprängande förnimmelsen av hjärtat som vill slå sig ut. HJärtat som mänskan fått att krympa till storleken av ett litet förskrämt djur. Det sväller och sväller tills svetten börjar sippra fram under kragen och på ryggen. Den skrämmande känslan av att förlora kontrollen över sina känslor. Kroppens totala övermakt över förnuftet. En revolution som störtar en utför stupet. Ner i ett hav av motstridiga, brottande känslor.

Det är detta man menar att man bara måste få slippa. För det kan bara sluta på ett sätt. Att man inför allas åsyn måste rusa ut medan minnesorden ännu ekar i ens huvud, förljugna och skenheliga! Vila i frid.  Låt mig få vila i frid! Mig! Vila från allt. Låt ett force majeure inträffa nu! Innan det är försent…