Tiden medger inte en längre text än vad jag hinner medan riset kokar. Att skriva är något jag inte längre kan vara utan även om tid därtill egentligen inte finns. Om jag skriver utan en tanke vet jag alls inte var det ska sluta. Riset kanske bränner fast, korvarna blir svarta och smakar bränt. Ändå vågar jag ta risken att skriva några rader medan jag lagar mat. Det kallas för multitasking och betyder att man klarar av att göra flera saker samtidigt. Men maten sköter sig själv till en viss gräns och då får jag en liten frist att tänka dagens nya tanke.
Den kräver ett helt nytt stycke, så skild från inledningen bör den vara. Den hukar sig ännu för det stora språnget, den är knappt synlig i sin hopkrupna ställning. Dock känner jag den anspänning den framkallar, det känns i rummet. En trappa ner hör jag Phillip Jarouskis lena stämma i någon kantat, säkert världslig. Det andliga vill inte göra sig gällande det minsta idag, måndagen före påsk. Det är bara fyra dagar kvar till att musiken tystnar, den långa vandringen börjar, solen skall förmörkas osv, osv.
Där har vi den! Tanken. Långfredagens Stabat Mater. Det är inte släpandet på korset vi vill se framför oss. Det är haren som skuttar i backen, kycklingarna som pigga vilar i det gröna gräset och häxorna som rödprickiga i ansiktet drar iväg över himlen. Vi följer inte med upp längs den långa uppförsbacken, vi förblir sittande, smålullande och gullande i det späda påskgräset. Ingen vill höra ett pip om lidandet, pipet från små gula fågelnäbbar är det enda pip vi önskar!
Vem kan väl klandra oss? Vi här uppe i norr har så lite gemensamt med dem som lever närmare galgbacken. Vem av oss upplever hur rosentaggar sargar pannan, hur fötterna nöts blodiga mot vägens vassa stenar, hur korsets tyngd nästan får oss att kollapsa av utmattning, hur föraktet och hånet spottas över oss, hur övergivna vi känner oss i denna stund. Eller är vi där? Ändå. I vår egen Golgatavandring?
Vi kan nog känna igen oss, tror jag. Men kan eller vill vi känna empati? Det är väl det vi borde. Varje påsk. För att vi själva vet att lidandet finns överallt. Att vägen ibland känns just så tung som den gör denna fredag en gång per år. För oss alla. Om vi bara kan se lidandet för allt gullegull.
För det kan vi väl?
Lättkläckt! 